Jag har äntligen skaffat en tatuering!

Men denna var bara den första av många känner jag :'D

Nä nu jävlar,

nu är jag irriterad, då skriver jag bra inlägg!
Så nu ska jag skriva.


Jag ska skriva om rädslor.
Jag är väldigt mörkrädd, som säkert är uppenbart för alla som redan känner mig.
Det är bara något som alla vet, Anna är rädd för allt, så är det bara.
Jag vet inte varför jag är så rädd för allt,
jag kanske har en för livlig fantasi. Jag tänker väldigt väldigt mycket.
Inte bara på läskiga saker såklart,
men liksom överhuvudtaget så tänker jag otroligt mycket på allt,
jag tänker på allt i detalj, jag överdriver oftast saker i mitt huvud när jag tänkt på det för mycket.

Jag har, som alla andra ungdomar, kollat på skräckfilmer,
för det var kul att se med sina vänner och se hur rädda alla blev.
Jag tyckte det var kul att bli skrämd, det tycker väl alla eftersom att det finns så många skräckfilmer,
och det är väl därför man ser dom? För att det är kul att bli skrämd.
Jag var alltid mest rädd efteråt, när man skulle sova.
När jag såg filmerna var jag inte särskilt rädd, då var det bara kul,
men det var ett helvete efteråt när man låg ensam i sängen och skulle sova.
Och som jag sa förut, så övertänker jag varenda liten sak,
självklart övertänkte jag filmerna.
Tänk om det händer mig? Tänk om någon är i mitt rum? Tänk om, tänk om, tänk om.

Jag såg många skräckfilmer som jag, såklart, blev rädd för på kvällen,
men den rädslan gick över efter några nätter och sen tänkte jag inte mer på den filmen.
Men sen såg jag en serie med filmer, som heter The Grudge.
För er som inte vet vad det är eller inte har sett filmen,
så handlar det om en japansk kvinna som blir mördad i sitt hem,
och dom säger att när någon dör på ett sådant sätt så stannar ilskan kvar, eller något liknande.
Så, självklart så stannar hennes ilska kvar i det huset och hon hemsöker det tillsammans med sin son som också blev mördad då. Hon hemsöker även dom som har varit i det huset,
så tekniskt sätt kan hon vara överallt, bara du har varit i det huset så kan hon följa dig överallt.

Efter den filmen var jag förstörd.
Jag kunde inte sova ordentligt på flera nätter.
Just det att hon kunde vara överallt, var som helst, gjorde så att jag aldrig kände mig säker.
Aldrig. Vart jag än var så tänkte jag på henne.
Hon kom fram överallt i filmen, spelade ingen roll om det var dag eller natt,
om man var bland folk eller inte. Hon var överallt.
Många känner sig trygga under täcket, det kommer väl från när man var barn,
då när man blev rädd så gömde man sig under täcket och så blev allt bra.
Men det finns en scen i den filmen, där det spöket är under täcket när en karaktär försöker gömma sig.
Så, det förstörde mig ännu mer. Jag har alltid känt mig säker under täcket i min säng,
inte nu längre.
Jag kände mig inte säker någonstans.
Jag kunde inte duscha utan att tänka på henne,
jag kunde inte stå i mitt kök utan att tänka på henne,
jag kunde inte gör någonting utan att tänka på henne.
Hennes ansikte etsades fast på mitt minne.

Det var ungefär 3-4 år sedan jag såg dom filmerna senast,
och jag är fortfarande rädd. Jag ser fortfarande hennes ansikte när jag ska sova ibland,
jag tänker fortfarande på att hon kan vara överallt.
Fortfarande känner jag mig inte trygg någonstans,
men det är inte bara på grund av henne.

Sen är det ju så, att jag bor i ett väldigt gammalt hus, på en väldigt gammal gård.
Det är ju rena uppsättningen för en skräckfilm, det hör ju alla.
Jag är helt och fullt troende om att det finns spöken och andar,
men då menar jag inte som det spöket jag var så rädd för,
utan bara vanliga andar som lever kvar i våran värld.
Jag är helt 100 % säker på att det finns, det känns ologiskt hur vissa saker kan hända annars.

Jag känner mig aldrig ensam i det här huset,
och det tror jag inte att jag är heller.
Jag känner mig ofta iakttagen,
och jag vet att alla säger att "du inbillar dig bara och skrämmer upp dig själv" men,
det tror jag inte.
Självklart kan jag skrämma upp mig själv, det är jag väldigt bra på att göra,
men jag tror att många gånger så är det så att jag är inte ensam.
Ja jag vet att många tycker att jag överdriver med min rädsla men det lovar jag,
det gör jag inte. Jag visar inte all min rädsla för folk runt omkring mig
jag håller inne mycket.
För oftast är det så att när jag talar om det för folk, då tycker dom flest att det är kul att göra mig mer rädd. Och det är klart jag inte vill det, när jag redan är jätte rädd.

Men det är mer än att bara inte känna sig ensam,
jag har upplevt saker som jag inte kan ge en logisk förklaring till.
För många år sen när vi nästan precis hade flyttat hit,
så var jag ensam på övervåningen och fick en sån obehaglig känsla av att någon var bakom mig,
så jag vänder mig om. Var det någon där? Nej, såklart inte.
Jag satt ändå kvar ett tag för att kolla noga, någon kan ju försöka skrämma mig och kanske hoppa fram,
mamma eller pappa kanske.
Men när jag sitter där, med huvudet vänt mot dörren, så hör jag hur våran fönsterhasp bakom mig öppnas.
Dom hasparna är väldigt tröga att öppna,
så jag tänker inte tro på att det var vinden som råkade öppna dom.

En gång vaknade jag på natten, och min tv var på med myrornas krig.
Min fjärrkontroll låg i fönstret, bredvid min säng,
bakom rullgardinen.
Det har jag inte heller någon logisk förklaring till.

Vad jag kan minnas så har jag alltid, hela mitt liv,
varit rädd för mörkret och saker som kan finnas där.
Alla barn är väl det, men grejen är att jag är 19 år och jag är fortfarande lika rädd,
om inte mer rädd än många barn.

Det är jobbigt. Och jag vill att folk ska ta det seriöst,
för jag ser det som ett stort problem.
Det är jätte jobbigt att inte våga gå upp på natten och kissa, eller hämta ett glas vatten.
Och nu har jag även börjat se saker i mörkret när jag ska sova,
jag ser inga hemska ansikten eller något,
jag ser kryp. Av någon anledning.
Det är inte läskigt, men det är obehagligt för det är stora kryp,
och det är en annan fobi jag har, kryp.
Dom kan vara i min säng, i taket, flyga runt i mitt rum,
och när jag sen tänder och letar efter dom så är dom inte där. Det har hänt flera gånger.


Jag vill inte att folk, vuxna speciellt, ska skratta åt mig när jag berättar om det här.
Jag vill att folk ska ta mitt problem seriöst, för det stör min vardag.
Jag kan vara rädd även på dagen, när det är ljust ute,
och det är jobbigt att inte kunna bara vara själv utan att hela tiden vara rädd.
Jag har legat vaken så många nätter för jag varit rädd,
jag orkar inte det mer.