långt inlägg är långt

Jag sitter här på natten och tänker för mycket, som vanligt.
Jag tänker på allt och ingenting.
Jag har kommit på att jag har ingenting jag är extra bra på,
och det är riktigt tråkigt.
Jag vill också ha en hobby som jag tycker är riktigt kul som jag kan hålla på med.
Alla min vänner är så duktiga och kan så mycket,
och jag kan ingenting jag.
Freddie skejtar, Emma rider, Matilda skriver..
Men jag har ingenting.
Och nu menar jag inte att det där är dom enda av mina vänner som kan något,
alla mina vänner är as bra på saker, men det skulle bli så långt om jag skulle sitta och skriva ner allt.
Men ni som läser;
ni är bra.

Jag skulle ju kunna börja rida igen,
eller rättare sagt; jag ska börja rida igen.
Det har kommit en ny, stor häst hit till vårat stall som jag ska be om att få hjälpa till med.
Men det är så svårt att komma igång ordentligt när man inte har ridit ordentligt på säkert 5 år.
Jag har liksom ridit typ 2 gånger de senaste 3-4 åren,
så från att rida varje dag till det är rätt.. trist.
Det är trist att inse att det har blivit så.
För jag tycker verkligen om att rida, det är så underbart att få sitta på hästryggen och galoppera i skogen,
att få gå runt i stallet bland hästarna,
att bara få vara liksom.
Det finaste med stallet och hästarna är nog att dom säger inget, men dom finns där.
Jag kommer ihåg att förut brukade jag gå ut till Foxey's box och sätta mig bredvid henne och bara gråta när jag behövde det.
Det var så skönt, för det var ingen annan där som frågade varför,
bara jag och Foxey.

Det känns som om jag har.. "let her down", jag vet inte hur jag ska säga på svenska.
Men eftersom jag aldrig är i stallet längre, så tror hon säkert att jag har tröttnat och glömt henne.
Men jag har inte glömt, inte tröttnat heller, bara tappat intresset.
Fast egentligen har jag inte det, det finns där,
jag måste bara plocka fram det.
Jag måste börja vara mer i stallet för att få tillbaka det.
Men jag har seriöst skuldkänslor över att jag inte tar hand om Foxey längre.
För jag köpte henne, jag tog på mig ansvaret för henne, och jag lovade att ta hand om henne.

Jag önskar jag hade något nu, som jag kunde göra.
Jag har ju testat dans, eller rättare sagt Jumpstyle.
Men det höll inte, eftersom vi inte hade tid att träna,
och hade ingen lärare heller, så vi fick försöka lära oss själva genom youtube-videos.
Sen hade vi inget bra ställe att "dansa" på heller, eftersom det inte finns så mycket asfalt här ute.
Eller alltså, det finns inte många ställen med asfalt där man kan vara ifred.
Vi ville ju inte att folk skulle se oss, såklart.
Men det var kul så länge det varade, och det skulle jag gärna lära mig mer av.
Men jag vet inte, jag har inte orken till det.
Det är så med mycket nu för tiden,
jag vill göra så mycket men jag har ingen ork.
Jag tänker alltid att jag ska börja träna, äta nyttigare och vara ute mer,
men sen hamnar jag alltid här framför datorn med en påse godis och läsk.

Nej men, jag äter inte alls lika mycket onyttigt nu som jag gjorde förut.
Jag försöker verkligen, för jag vet att det inte är bra för mig.
Nu är det bara på helger som jag köper godis och chips och så,
och om ett tag kanske det blir mindre än så tillochmed,
vem vet.
Sen ska jag ju som sagt börja vara mer i stallet, så då kommer jag vara ute mer,
och det behöver jag.
Jag behöver mer frisk luft. För enda gångerna jag får det är när jag åker till och från skolan.

Jag måste verkligen skärpa till mig nu,
jag kan inte vara såhär dålig av mig längre.
Jag ska bli bra på något, så att folk kan stolt säga "Det här är min vän."
Jag vill inte att folk ska skämmas över mig.

Jag är egentligen rätt djup av mig,
och jag tänker mycket, ibland för mycket.
Det vet mina närmsta vänner,
att när jag tänker för mycket är det aldrig bra.
Det finns ingen annan som kan få mig att känna mig mer dålig än mig själv,
och det är tack vare alla dessa jävla tankar.
Jag skulle egentligen behöva prata med någon, någon som bryr sig,
men jag vill inte störa alla andra i deras liv,
så nu ska jag sova så jag glömmer alla tankar.
Och så vaknar jag imorgon och har glömt det mesta av det jag tänkt,
så är allt bra.

Jag vill bara säga tack till alla mina fina vänner,
varenda en av er;
tack för att ni finns. Tack för att jag får vara en del av era liv.
Jag är så glad att jag har er.

Och Freddie, om du läser detta,
du är det bästa jag har.
Tack för att du alltid har funnits där för mig,
och för att du har stått ut med mina natt-tankar.
För du, som bor längst ifrån mig, har fått höra mer än någon annan.

Förlåt för jättelångt, jättetråkigt och djupt inlägg.