Jag har suttit och kollat på gamla bilder och insåg hur mycket jag saknar allt det.
Våran lilla grupp med vänner som alltid träffades, alltid här.
Jag, Moa, Linda, Bea, Matilda, Elena och Roberth.
Ibland var ju andra med också, men oftast var det vi.
Och vi trivdes med det. Det skulle vara vi liksom.
Sommaren 2009,
jag vet egentligen inte vad som var så bra med just den sommaren,
men när jag tänker tillbaka på det så bara blir jag så.. glad.
Det var jag, Moa och Bea.
Hela sommaren.
Alla gånger jag och Moa åkte ut till Bea med taxibåten och sov i hennes stuga,
alla gånger vi var här ute och åkte runt på fyrhjulingen,
tältade, sov i våran stuga, sov inget alls, badade.
Jag önskar att jag hade bilder och filmer från den sommaren,
men jag har ingenting.
Allt var på Beas mobil, som hon tappade bort inne i stan.
Så, alla bilder och alla videos och allting, bara borta.
Men jag minns när jag, Moa och Bea var på Ingmarsö i Beas stuga,
vi satt i sängen med en madrass framför oss så att det blev som en koja typ.
Och så kollade vi på läskiga filmer och skrek åt att dom var så efterblivna i alla filmer.
Sen minns jag också allra första gången vi sov hos Bea,
jag minns det så väl.
Vi hade precis börjat bli bättre vän med Bea efter att hon börjat i vår klass,
detta måste ha varit 2008 någon gång, jag tror det var varmt ute.. jag minns inte.
Iallafall, första gången vi någonsin var hos henne, så var vi i hennes stuga.
Vi satt vid bordet och spelade kort tror jag.. och så lyssnade vi på den där vissellåten,
The Whistle Song eller vad den nu heter.
Den lyssnade vi på om och om igen.
Bea hade sin rosa morgonrock på sig, och hon hade långt svart hår som stod ut åt alla håll,
och hon skrattade så hon grät så att sminket rann längs hela ansiktet.
Sen skulle vi sova, men Bea var inte trött.. så hon kastade sina avlånga kuddar på oss,
och kröp under täcket och sa något om någon murvelsork..
Sen minns jag inget mer från det,
men just det där med att hon inte ville sova och att hon satt i sin rosa morgonrock,
det minns jag jätteväl.
Sen var det nog på hösten 2009 som Roberth började i vår klass.
Jag vet inte hur fan kan kunde välja att vara med just oss, men det gjorde han iallafall.
Innan vi lärde känna honom, så kommer jag ihåg att han satt på en stor sten på skolgården,
helt ensam. Och då gick vi fram till honom, för vi tyckte han verkade trevlig.
Jag minns faktiskt inget av hur vi lärde känna honom sen, helt plötsligt bara var han med oss liksom.
Fast en sak minns jag, innan vi lärde känna honom ordentligt,
när han fortfarande bara var "den nya".
Så hade vi svenska lektion, och så fick jag och några till och Roberth gå in och sätta oss i engelskarummet,
och då kommer jag ihåg att jag tänkte: Shit jag ska vara med nya killen.
(Vi fick inte nya elever så ofta.....)
Den gången, i det engelskarummet, så tog jag första bilden på honom också,
det minns jag.
Jag hade en tiara på mig typ, jag vet inte varför, jag var så konstig förut jag vet...
Iallafall, jag hade den på mig, och den tog han och satte på sig, och då tog jag en bild.
Efter det så antar jag att vi bara blev vänner liksom.
Han valde vår lilla grupp.
Så när vi skulle göra något, åka någonstans eller så, då var Roberth med.
Jag minns en gång, första gången han åkte med oss till Täby,
så satt vi på McDonalds och åt och min mamma ringde och så hörde hon Roberth i bakgrunden,
och det var så tidigt i vår vänskap så hon visste inte vem han var än,
så jag kommer ihåg att hon sa: Vad var det där för kille i bakgrunden?!?
Sen var han med oss hela tiden liksom.
Sista gången jag såg honom var snart 2 år sen, i Februari 2011.
Och oj nu lät det som om han var död, men det är han inte,
han lever, det lovar jag.
Det är bara att efter den skidresan kom han inte tillbaka till skolan, och vi har inte träffats sen dess.
Och alla gånger vi sov i vår stuga som står nere i trädgården.
Och i vårat vardagsrum.
Som sagt, vi var alltid här, vi sov aldrig hos någon annan när vi var så många.
Men det bara blev så, vi hade plats och mamma sa aldrig nej, så, ja, vi var här.
Men på något jävla vis så var det alltid någon som inte var nöjd, någon som inte hade sovplats,
någon som inte hade täcke/kudde, och det var nästan alltid någon som blev arg.
En gång när vi sov nere i stugan,
det var jag, Moa, Linda, Bea och Roberth.
Och Roberth skulle ha en egen säng tyckte han, och Linda ville inte sova bredvid Moa av någon anledning.
Så Roberth hade en egen säng, Moa hade en säng, Linda låg mittemellan dom två sängarna,
och så jag och Bea i en säng.
Moa blev arg för att Linda inte ville sova bredvid henne, och då sa dom att jag kunde väl lägga mig där,
men jag tyckte jag låg bra där jag låg så jag sa att jag skulle ligga kvar där.
Då blev Moa så arg att hon började skratta.
Hon låg vänd mot väggen, och så hörde man henne börja skratta, och det var så svårt att hålla sig själv.
Sen reser hon sig och går ut, och smäller igen dörren, och så går hon upp till huset och lägger sig i min säng.
Jag skrattade så otroligt mycket då, och det låter inte alls sådär jätteroligt,
men var man där så herregud alltså.
Sen var det en gång som vi sov i vardagsrummet, och vi hade inte planerat alls,
det var så dåligt med sovplatser den gången.
Jag och Mårten låg på golvet, halvt på mattkanten, och delade på en kudde.
Inget täcke, bara det.
Och nästan varje gång Roberth sov här, så gick han ut och gick själv tidigt på morgonen,
han mådde alltid dåligt när han var här, jag vet inte hur många gånger han har sagt;
Handen på bibeln, jag sover aldrig här igen.
Och knallemarknaden, det bästa som händer på sommaren här ute.
Varje år träffas vi och går på det tillsammans, oftast går vi hela helgen då.
Sen cyklar vi alltid till Tempo och köper pizza, och två år i rad tog vi med dom och satte oss utanför skolan och åt, varför vet jag inte, men vi bara gjorde så.
Fast den här sommaren var vi för lata för det, så vi satt kvar pizzerian och åt,
och vi cyklade inte den här sommaren, vi gick.
Vi har lärt oss att det går aldrig bra när vi cyklar, vi har bara tre cyklar, så alltid får någon gå.
Ett år så skjutsade Linda mig på mammas cykel, och när vi kom till skolan ungefär så tyckte vi att det gick lite trögt..
Så jag hoppade av och skulle kolla om det hade fastnat en pinne eller något.
Men nej, det var slangen som sitter i däcket som hade åkt ut och på något sätt snurrat in sig i hjulet.
Så den gick ju inte att cykla på längre, och vi orkade inte släpa tillbaka den,
så vi la den där i en buske.
Sen hade vi pappas cykel, och när vi kom fram till bygdegården igen så la vi cykeln där i diket,
och sen glömde vi ju bort den, så vi bara gick hem sen på kvällen.
Sen dagen efter hittade pappa cykeln i en fårhage, och så var pakethållaren trasig.
Så så duktiga är vi på det där med cyklar.
Det vi gör på knallemarknaden är att åka en särskild karusell,
den går runt, typ.
Den heter Twister och det är faktiskt jättekul, mycket roligare än vad man tror.
Vi åker den så mycket att ibland får vi åka gratis, bara för att dom vill ha något att göra,
och ibland kommer han som äger tivolit och ger oss biljetter.
För mina föräldrar har jobbat där och hjälpt till i flera år, så vi känner honom.
Det bästa året var 2010 tror jag det var, då åkte vi den som mest.
Så han som körde den kände ju igen oss efter ett tag liksom,
så han lät oss åka gratis och han frågade tillochmed om Moa ville köra.
Fast hon sa nej, och jag undrar varför. Jag hade lätt velat köra den.
Eftersom dom kände igen oss, så bad vi dom att köra fortare när vi åkte,
och just den gubben som var den sommaren, han döpte vi till Brassapan.
Sen nästa sommar var han inte kvar.. och han var inte med den här sommaren heller,
det är inte riktigt samma sak utan honom.
Och oj nu måste jag nog sluta skriva,
ingen kommer ju orka läsa allt detta!
Jag, Moa, Linda, Bea, Matilda, Elena och Roberth.
Ibland var ju andra med också, men oftast var det vi.
Och vi trivdes med det. Det skulle vara vi liksom.
Sommaren 2009,
jag vet egentligen inte vad som var så bra med just den sommaren,
men när jag tänker tillbaka på det så bara blir jag så.. glad.
Det var jag, Moa och Bea.
Hela sommaren.
Alla gånger jag och Moa åkte ut till Bea med taxibåten och sov i hennes stuga,
alla gånger vi var här ute och åkte runt på fyrhjulingen,
tältade, sov i våran stuga, sov inget alls, badade.
Jag önskar att jag hade bilder och filmer från den sommaren,
men jag har ingenting.
Allt var på Beas mobil, som hon tappade bort inne i stan.
Så, alla bilder och alla videos och allting, bara borta.
Men jag minns när jag, Moa och Bea var på Ingmarsö i Beas stuga,
vi satt i sängen med en madrass framför oss så att det blev som en koja typ.
Och så kollade vi på läskiga filmer och skrek åt att dom var så efterblivna i alla filmer.
Sen minns jag också allra första gången vi sov hos Bea,
jag minns det så väl.
Vi hade precis börjat bli bättre vän med Bea efter att hon börjat i vår klass,
detta måste ha varit 2008 någon gång, jag tror det var varmt ute.. jag minns inte.
Iallafall, första gången vi någonsin var hos henne, så var vi i hennes stuga.
Vi satt vid bordet och spelade kort tror jag.. och så lyssnade vi på den där vissellåten,
The Whistle Song eller vad den nu heter.
Den lyssnade vi på om och om igen.
Bea hade sin rosa morgonrock på sig, och hon hade långt svart hår som stod ut åt alla håll,
och hon skrattade så hon grät så att sminket rann längs hela ansiktet.
Sen skulle vi sova, men Bea var inte trött.. så hon kastade sina avlånga kuddar på oss,
och kröp under täcket och sa något om någon murvelsork..
Sen minns jag inget mer från det,
men just det där med att hon inte ville sova och att hon satt i sin rosa morgonrock,
det minns jag jätteväl.
Sen var det nog på hösten 2009 som Roberth började i vår klass.
Jag vet inte hur fan kan kunde välja att vara med just oss, men det gjorde han iallafall.
Innan vi lärde känna honom, så kommer jag ihåg att han satt på en stor sten på skolgården,
helt ensam. Och då gick vi fram till honom, för vi tyckte han verkade trevlig.
Jag minns faktiskt inget av hur vi lärde känna honom sen, helt plötsligt bara var han med oss liksom.
Fast en sak minns jag, innan vi lärde känna honom ordentligt,
när han fortfarande bara var "den nya".
Så hade vi svenska lektion, och så fick jag och några till och Roberth gå in och sätta oss i engelskarummet,
och då kommer jag ihåg att jag tänkte: Shit jag ska vara med nya killen.
(Vi fick inte nya elever så ofta.....)
Den gången, i det engelskarummet, så tog jag första bilden på honom också,
det minns jag.
Jag hade en tiara på mig typ, jag vet inte varför, jag var så konstig förut jag vet...
Iallafall, jag hade den på mig, och den tog han och satte på sig, och då tog jag en bild.
Efter det så antar jag att vi bara blev vänner liksom.
Han valde vår lilla grupp.
Så när vi skulle göra något, åka någonstans eller så, då var Roberth med.
Jag minns en gång, första gången han åkte med oss till Täby,
så satt vi på McDonalds och åt och min mamma ringde och så hörde hon Roberth i bakgrunden,
och det var så tidigt i vår vänskap så hon visste inte vem han var än,
så jag kommer ihåg att hon sa: Vad var det där för kille i bakgrunden?!?
Sen var han med oss hela tiden liksom.
Sista gången jag såg honom var snart 2 år sen, i Februari 2011.
Och oj nu lät det som om han var död, men det är han inte,
han lever, det lovar jag.
Det är bara att efter den skidresan kom han inte tillbaka till skolan, och vi har inte träffats sen dess.
Och alla gånger vi sov i vår stuga som står nere i trädgården.
Och i vårat vardagsrum.
Som sagt, vi var alltid här, vi sov aldrig hos någon annan när vi var så många.
Men det bara blev så, vi hade plats och mamma sa aldrig nej, så, ja, vi var här.
Men på något jävla vis så var det alltid någon som inte var nöjd, någon som inte hade sovplats,
någon som inte hade täcke/kudde, och det var nästan alltid någon som blev arg.
En gång när vi sov nere i stugan,
det var jag, Moa, Linda, Bea och Roberth.
Och Roberth skulle ha en egen säng tyckte han, och Linda ville inte sova bredvid Moa av någon anledning.
Så Roberth hade en egen säng, Moa hade en säng, Linda låg mittemellan dom två sängarna,
och så jag och Bea i en säng.
Moa blev arg för att Linda inte ville sova bredvid henne, och då sa dom att jag kunde väl lägga mig där,
men jag tyckte jag låg bra där jag låg så jag sa att jag skulle ligga kvar där.
Då blev Moa så arg att hon började skratta.
Hon låg vänd mot väggen, och så hörde man henne börja skratta, och det var så svårt att hålla sig själv.
Sen reser hon sig och går ut, och smäller igen dörren, och så går hon upp till huset och lägger sig i min säng.
Jag skrattade så otroligt mycket då, och det låter inte alls sådär jätteroligt,
men var man där så herregud alltså.
Sen var det en gång som vi sov i vardagsrummet, och vi hade inte planerat alls,
det var så dåligt med sovplatser den gången.
Jag och Mårten låg på golvet, halvt på mattkanten, och delade på en kudde.
Inget täcke, bara det.
Och nästan varje gång Roberth sov här, så gick han ut och gick själv tidigt på morgonen,
han mådde alltid dåligt när han var här, jag vet inte hur många gånger han har sagt;
Handen på bibeln, jag sover aldrig här igen.
Och knallemarknaden, det bästa som händer på sommaren här ute.
Varje år träffas vi och går på det tillsammans, oftast går vi hela helgen då.
Sen cyklar vi alltid till Tempo och köper pizza, och två år i rad tog vi med dom och satte oss utanför skolan och åt, varför vet jag inte, men vi bara gjorde så.
Fast den här sommaren var vi för lata för det, så vi satt kvar pizzerian och åt,
och vi cyklade inte den här sommaren, vi gick.
Vi har lärt oss att det går aldrig bra när vi cyklar, vi har bara tre cyklar, så alltid får någon gå.
Ett år så skjutsade Linda mig på mammas cykel, och när vi kom till skolan ungefär så tyckte vi att det gick lite trögt..
Så jag hoppade av och skulle kolla om det hade fastnat en pinne eller något.
Men nej, det var slangen som sitter i däcket som hade åkt ut och på något sätt snurrat in sig i hjulet.
Så den gick ju inte att cykla på längre, och vi orkade inte släpa tillbaka den,
så vi la den där i en buske.
Sen hade vi pappas cykel, och när vi kom fram till bygdegården igen så la vi cykeln där i diket,
och sen glömde vi ju bort den, så vi bara gick hem sen på kvällen.
Sen dagen efter hittade pappa cykeln i en fårhage, och så var pakethållaren trasig.
Så så duktiga är vi på det där med cyklar.
Det vi gör på knallemarknaden är att åka en särskild karusell,
den går runt, typ.
Den heter Twister och det är faktiskt jättekul, mycket roligare än vad man tror.
Vi åker den så mycket att ibland får vi åka gratis, bara för att dom vill ha något att göra,
och ibland kommer han som äger tivolit och ger oss biljetter.
För mina föräldrar har jobbat där och hjälpt till i flera år, så vi känner honom.
Det bästa året var 2010 tror jag det var, då åkte vi den som mest.
Så han som körde den kände ju igen oss efter ett tag liksom,
så han lät oss åka gratis och han frågade tillochmed om Moa ville köra.
Fast hon sa nej, och jag undrar varför. Jag hade lätt velat köra den.
Eftersom dom kände igen oss, så bad vi dom att köra fortare när vi åkte,
och just den gubben som var den sommaren, han döpte vi till Brassapan.
Sen nästa sommar var han inte kvar.. och han var inte med den här sommaren heller,
det är inte riktigt samma sak utan honom.
Och oj nu måste jag nog sluta skriva,
ingen kommer ju orka läsa allt detta!
Den här skottkärran skjutsade Linda mig i till skolan första dagen i 8an,
sen skjutsade dom mig till affären i den också, och vi parkerade den på en parkeringsplats.
Den där älgen stod ute på åkern bredvid skolan,
och vi undrade jämt om det var en riktigt eller inte för den stod ju bara där.
Så en dag gick vi dit och kollade, och så var det detta.
Så, ja.. den älgen var fin den. Där var vi många gånger.
En av alla gånger som vi sov i stugan så hade vi ett duntäcke,
och så stack det ut en spik under ena sängen, och duntäcket fastnade i den,
och vi drog... och sen small det och så var det fjädrar i hela stugan.
Här är i den karusellen på knallemarknaden.
Förut var det inte en såndär "kudde" i mitten, så man kunde sitta tre,
men det var väl för farligt antar jag, så dom fick sätta dit en sån.
Men en gång frågade vi om vi fick åka tre ändå, och då fick vi det.
Det var fan inte kul ska jag säga er, jag satt på ytterkanten så jag fick ju dom på mig i svängarna.
Och så världens bästa klass.
Vi var inte många, nej...
Prästen tog med oss på skolutflykt in till stan till någon kyrka,
och så fick vi gå allra högst upp i tornet.
Man såg typ hela Stockholm därifrån.
Det där jävla berget asså.
Det är på Ingmarsö och vi brukade bada där med Bea,
och man var ju tvungen att hoppa från berget för att komma i vattnet.
Men jag vågade inte hoppa, jag stod och tvekade hur länge som helst,
så när jag väl bestämde mig för att verkligen hoppa, så sprang jag mot kanten,
och preciiiis när jag var påväg att ta sats och hoppa från berget så skriker Bea i vattnet att hon tyckte hon såg något.
Jag hann precis stanna på kanten, och jag var så himla skakig sen efteråt.
Men sen vågade jag hoppade iallafall.
Ett år på knallemarknaden så kunde man göra ansiktsmålning, så jag målade mig som spiderman.
Och sen hade jag ju fått en spiderman-dräkt av Linda i julklapp,
så vi gick upp till huset och så bytte jag om till det, och sen gick jag runt sådär.
Jag undrar också varför...
Här var vi på våran sista klassresa på naturreservatet på Lagnö i slutet av 9an.
Vi tältade där i två nätter och det var så fint alltihopa, då var våran klass som bäst verkligen.
Kände att jag borde ta med första bilden jag tog på Roberth, eftersom att jag skrev om den.
Så, här är den, Roberth med mina tiara.
Och förlåt Roberth, om du ser detta, ehehe :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar