ok let me explain one thing
"Social anxiety is a discomfort or a fear when a person is in social interactions that involve a concern about being judged or evaluated by others.[1] It is typically characterized by an intense fear of what others are thinking about them (specifically fear of embarrassment, criticism, or rejection), which results in the individual feeling insecure, and that they are not good enough for other people."
"Social anxiety is a discomfort or a fear when a person is in social interactions that involve a concern about being judged or evaluated by others.[1] It is typically characterized by an intense fear of what others are thinking about them (specifically fear of embarrassment, criticism, or rejection), which results in the individual feeling insecure, and that they are not good enough for other people."
Det är inte att jag bara är blyg eller "för trött" för att göra saker,
jag tycker att det är väldigt jobbigt.
Tillexempel,
imorse kunde jag inte gå till skolan för att Linda inte skulle dit,
jag visste inte om jag skulle behöva åka ensam eller inte.
Jag hade inte klarat att komma dit sent, ensam, till en ny skola,
där alla står och väntar på mig, så kommer dom stirra på mig när jag kommer.
Jag klarar inte sånt.
Det är inte att jag skolkar för att "ugh jag orkar inte gå upp",
jag hade lätt kunnat gå upp imorse,
men det är inte det det handlar om.
Och nej ni som nu bara "Det där är något du bara har fått för dig"
(för jag vet att min mamma hade sagt så.)
Det är inte alls bara något jag har fått för mig.
Jag har hela tiden trott att "åh nej jag är så blyg jag vågar inte göra något själv",
det är ju inte direkt så att jag har blivit såhär över en natt bara.
Alla som känner mig vet hur jag har varit med att typ.. betala själv och så.
Jag har läst lite om social anxiety nu,
eller social ångest som man kan säga på svenska,
och det är därför jag har så svårt att prata i telefon med folk också.
Så, tack och adjö.
jag tycker att det är väldigt jobbigt.
Tillexempel,
imorse kunde jag inte gå till skolan för att Linda inte skulle dit,
jag visste inte om jag skulle behöva åka ensam eller inte.
Jag hade inte klarat att komma dit sent, ensam, till en ny skola,
där alla står och väntar på mig, så kommer dom stirra på mig när jag kommer.
Jag klarar inte sånt.
Det är inte att jag skolkar för att "ugh jag orkar inte gå upp",
jag hade lätt kunnat gå upp imorse,
men det är inte det det handlar om.
Och nej ni som nu bara "Det där är något du bara har fått för dig"
(för jag vet att min mamma hade sagt så.)
Det är inte alls bara något jag har fått för mig.
Jag har hela tiden trott att "åh nej jag är så blyg jag vågar inte göra något själv",
det är ju inte direkt så att jag har blivit såhär över en natt bara.
Alla som känner mig vet hur jag har varit med att typ.. betala själv och så.
Jag har läst lite om social anxiety nu,
eller social ångest som man kan säga på svenska,
och det är därför jag har så svårt att prata i telefon med folk också.
Så, tack och adjö.
Men anna vi blev sura för att du inte hörde av dig så två hela årskurser fick stå o vänta på dig och linda, men ni kom aldrig. Inte så heller att varken du eller linda tog ansvar för situationen och såg till att ni båda skulle kunna komma till skolan. Självklart förstår jag med det där med social ångest men ja, man behöver inte inte höra av sig om man nu ändrar planer helt plötsligt.
SvaraRadera